Jag har alltid älskat mina barn över allt annat i denna värld.
dom var mitt allt , mitt centrum, mina små hjärtan.
Men det tycks som att jag ska straffas i all evighet för att jag skilde mej från deras pappa!
Jag skilde mej från honom , inte från barnen. Men dom tycker tydligen fortfarande att jag är nån bov i detta drama.
Jag o mitt ex har lagt det förflutna bakom oss och kan samarbeta runt barnens väl o ve. Varför kan inte ungarna oxå det, det är just det jag inte fattar!
Dom var erbjudna att följa med mej när jag flyttade ut. Dom har alltid o har fortfarande det valet. Ingen tvingar dom till något. dom är vuxna alla tre o kan ta sina egna beslut.
Men jag saknar dom varje minut på dygnet och vill inte vara den tjatiga mamman som gnäller hela tiden att dom inte hör av sej ..
Men den äldsta har jag inte sett på 4 år och dom två yngre snart två år sen..Detta är jävligt tungt.
Min sorg över detta är jävligt djup men jag kan inte göra något åt det.
Jag har haft samma telnr i 8år snart så det har dom. Men inte ens ett grattis när jag fyller år . På morsdag ger dom hans nya kärring presenter. Det är förjävligt!!
Nu låter jag gnällig igen men hur fan ska jag reagera!
Ni som har barn kan nog förstå hur det känns...